Min nya karriär närmar sig alltmer. I fredags var sista dagen med min nuvarande chef, hon stack sedan iväg på långsemester utomlands och kommer inte att vara där min sista arbetsdag.
Man kunde därför tänkt sig en liten avskedsceremoni som att vi gått ut och ätit lunch tillsammans. Eller åtminstone tagit en ordentlig eftermiddagsfika. Jag hade dock förberett mig på att så inte skulle bli fallet. Min chef tillhör inte de mest empatiska. Allting kretsar kring henne, alla hennes privata bestyr, hennes höga blodtryck och hur stressad hon är. Lunchen vek hon till sin dotter, som hon visst inte haft tid att träffa på väldigt länge. Barnbarnen vågar jag inte ens tänka på när hon umgicks med sist.
När jag skulle gå hem för dagen hade hon suttit i ett viktigt privat samtal i över en halvtimma. Hon avslutade det inte för min skull, men sprang i alla fall upp, gav mig en stor kram och en varm lyckönskning. Och så avslöjade hon att hon bett min kollega ordna något för mig min sista arbetsdag.
Nåja. Hon har på sistone ändå uttryckt mycket uppskattning över allt det jag hunnit göra för dem under detta år. Hon har i veckan stått upp för mig och försvarat mig med näbbar och klor när en annan avdelning ville göra mig till syndabock i ett projekt de själva sjabblat med. Ja, hon fick till och med vår vd att ge mig en rejäl ursäkt!
Jag känner henne så pass väl, att jag vet att hon i efterhand kommer att ha dåligt samvete över att hon inte planerade denna dag bättre. Det kommer hon förhoppningsvis att gottgöra i mitt arbetsbetyg.
Men visst kände jag ett litet styng av besvikelse när jag gick därifrån...
[Andra bloggar om: jobb, arbete, chef]...
