Toujours Paris

Tänk: om två veckor sitter jag och dottern i höstsolen på nåt café i Paris!

Hon fick en långweekend-resa dit i examenspresent av mig när hon gick ut nian i juni. Både som belöning för väl kämpat genom hela grundskolan, och som en uppmuntran inför franskastudierna på gymnasieprogrammet Samhällsvetenskaplig med internationell inriktning. Självklart ingick jag i resan. Fattas bara annat!

Vi flyger med Air France och ska bo fyra nätter på mysigt hotell i studentkvarteren, Quartier Latin, nära Luxemburgträdgården. Och Boulevard Saint Michel - där jag i dotterns ålder shoppade kläder som en galning tillsammans med bästisen. (Som för övrigt fyller 40 år just idag! Skickade blomsterbud i morse.)

Som 18-åring flyttade jag ner och bodde i Paris 9:e arrondissement av och till under nästan ett år. Försörjde mig som modell, fotoassistent, servitris och stewardess på ett kryssningsfartyg.

När jag var strax över 20 år, reste jag till Paris på fotoresa tillsammans med min gode vän A. Det var på den tiden jag fotograferade i svartvitt och framkallade själv. Här är ett par bilder från den resan, tagna uppe i Montmartre.





Senast jag var i Paris var förra våren, då Mr C överraskade med en weekendtripp.

Denna gång tänker jag förstås släpa med min nyinköpta digitala systemkamera Canon D40. Föreställer mig att medan dottern shoppar kläder, kan jag passa på att fota lite gatubilder.

Ännu ett Vindraporträtt

Där fanns så många fler bilder på ”rullen” från Vindras och min fotodag. Här är ett annat porträtt som jag tycker blev bra, ett som utstrålar styrka.

Och ser man på! Bakgrunden är naturligt oskarp, enligt konstens alla regler.
Som vanligt måste bilden ses i full storlek genom att klicka på den.

Var dag blir till fest...

... med min Mr C.

I kväll bjöd han på färska räkor, aioli, rosébubbel och goda ostar på balkongen. Det förvandlar vilken tisdagskväll som helst till något alldeles extra.

Fotodag med Vindra

Dagen idag har ägnats åt foto. Både i form av fotoutställningar och fotograferande.

Det blir så mycket roligare ifall man gör sådant tillsammans med en likasinnad. Vindra och jag hade en mycket trevlig eftermiddag tillsammans på mysiga Söder. Dagen avrundades med läcker grillad fisk på uteservering.

Jag hoppas att jag äntligen har lyckats ta en bild på henne som hon själv gillar! Klicka gärna på den för att se den större och skarpare.

Uppdatering för oss fotonördar:
Nedan har Leif fixat en variant av samma foto, med lite oskärpa (lens blur) på bakgrunden och sparad med sRGB-profil. Och visst är bakgrunden därigenom lite lugnare och mer lämpad för porträtt. Om man nu inte är ute efter just en "rough" struktur och inte ett klassiskt porträtt. ;)

Om sonens popularitet och konsten att säga nej

Sonen började andra klass idag. Och han är oerhört populär bland kompisarna just nu. Det är förstås vad varje förälder nånsin kan önska sig. I motsats till utanförskap och mobbning.

Baksidan är att vi har hela kvarterets ungar springande här för jämnan. För de ska förstås alltid vara hemma hos oss och leka, när de inte är ute på gården. Helst fyra på en gång. Det går till en viss gräns. Sedan kan jag tycka att de får vara lite hemma hos de andra också.

Hos en kille i samma hus blir sonen aldrig insläppt när han ringer på. Förklaringarna kan vara allt ifrån att de ser på teve till att de storstädar. Fem minuter senare kommer killen i stället ner till oss. Då är det rätt uppenbart att det handlar om att föräldrarna vill ha lugn och ro.

Med en annan kille, som är några år äldre än sonen, är situationen mer beklagansvärd. Där verkar det som om de frånskilda föräldrarna över huvud taget inte saknar honom. Han är antingen ute på gården eller hemma hos oss, dag som kväll. Jag har aldrig ens sett hans mamma eller pappa och aldrig att de ringer och frågar efter honom. Han verkar så glad för kamratskapet med sonen. Och mycket kontaktsökande med mig, alltid lite bedjande med blicken.

Igår kväll sa han plötsligt: ”Jag trodde att du jobbade på Plantagen, för ni har det så fint på er balkong med alla blommor.” Man smälter ju direkt.

Och idag, när jag lovat sonen att få ta med en klasskamrat hem efter skolan, så åkte den äldre killen omkring med sin sparkcykel på skolgården när jag kom. När han fick syn på mig sken han upp: ”Äntligen kommer du, jag har väntat jättelänge!” Varpå jag fick förklara att sonen faktiskt skulle leka med en annan kille idag, att de ju har lekt så mycket på sistone, att de får leka en annan dag, att jag var för trött för att ha flera stycken hemma idag igen, osv.

Men han blev så otroligt besviken, tittade på mig med ledsna Cocker Spaniel-ögon. Sonen ville att de skulle leka alla tre och... ja, till slut föll jag till föga och dealade med sonen: ”Okej, men i så fall får du inte ha några kompisar hemma i morgon och på onsdag. Då får ni leka hemma hos de andra.”

Sagt och gjort. Efter en stunds lek därhemma, när jag var i färd med att laga fläskpannkaka, ringde det på dörren. Där stod nästa lilla förväntansfulla kille och skulle just till att stega in då jag bromsade med motiveringen att de redan var tre inne på rummet och att det fick räcka för idag. Moloket, ja nästan gråtfärdig, lufsade han iväg. Jag kände mig förstås som värsta elaka ragatan, mådde nästan dåligt.

Jag insåg då - kanske mer än nånsin - hur svårt jag egentligen har att säga nej.

[Andra bloggar om: barn, leka, uppfostran, psykologi, säga nej]

Badtant med karaktär

Den här damen mötte vi på stranden i Mariehamn. Hon var en riktig badtant, var i och simmade långt och länge. Hon hade på något sätt en så vacker karaktär, där hon satt lutad mot det gamla badhuset i den sena eftermiddagssolen och småpratade med mig.

Ett soligt och varmt Åland

Igår gjorde vi alltså en dagstur till Åland. Vi tog Viking Lines Isabella från Stockholm till Mariehamn på ditvägen, gick iland tre-fyra timmar och tog Rosella till Kapellskär utanför Norrtälje på tillbakavägen.



Vi fick oväntat varmt och soligt väder. Sonen ville genast bada när vi kom fram. Det fick bli i kalsongerna och med soltorkning på bryggan. Sedan besåg vi påfåglar som sprang lösa, gick en sväng utmed vattnet och affärsgatan och hann med skeppet ”Pommern” på vägen tillbaka till färjeterminalen.

Själva båtturen innehöll allt det jag förväntade mig av en Finlandsfärja: morgonfulla finnar, långa rader av Jack Vegas-maskiner, dansbandsorkester som spelade Stockholm i mitt hjärta, Norrlands Guld-flak i höga travar på kärrorna och långa köer för att komma av båten.

Men också: mat för alla smaker och plånböcker, gott om aktiviteter, välsorterad taxfree-butik, glada människor och vindstilla på soldäck. Förutom den fantastiska upplevelsen att få kryssa genom Stockholms vackra skärgård, så tätt inpå alla dessa öar!

Allt som allt kostade resan 80 kronor för både mig och sonen. Och då ingick buss från Kapellskär till Cityterminalen! Rekommenderas, med andra ord.

Uppdaterar inlägget med fler bilder inom kort.

[Andra bloggar om: resa, resor, Åland, båt, färja, mariehamn, foto]

Mot Åland

Uppe okristligt tidigt för att fara iväg med sonen på dagskryssning till Åland, med några timmar i Mariehamn.

Ute är det alldeles vindstilla efter den hårda blåsten igår.
Vi ska få en fin dag på sjön.

En otålig jävel

Sådärja. Nu har jag pratat med näst högsta hönset på företaget ifråga. Och det är onekligen en spännande tjänst de har på gång. Jag skulle få kombinera mina HR-kunskaper med min erfarenhet av marknadsföring och projektledning, få driva och utveckla tjänster.

Bara det att någon kompetensprofil ännu inte är gjord. Än så länge är allting tämligen luddigt. Dessutom måste det först dras i styrelsen, därefter ska jag träffa vd:n i början av september för att få dennes gillande. Eventuellt måste de också gå ut med tjänsten, vilket kan innebära att det blir som sist: tjänsten går till en internsökande. Jo, jag fick nu veta att det var därför jag aldrig fick det där andra jobbet.

Och där nånstans känner jag att jag tappar sugen. Jag gillar inte när det är för mycket om och men och drar ut på tiden. Snabba puckar och raka besked är mer min melodi. Som när jag plötsligt kommer på att jag måste klippa mig: Då kan jag inte vänta flera veckor på en tid, då ringer jag en annan frisör som har tid snabbt. Otålig, jag vet.

[Andra bloggar om: jobb, arbete]

Eftertraktad

Ni kanske minns att jag var på anställningsintervju i våras?

Och att jag inte fick tjänsten, trots att det kändes så. Tror det föll på att jag inte ville ut och resa så mycket. I stället ville de anlita mig som konsult i vissa projekt, vilket jag i min tur inte var intresserad av.

I kväll fick jag plötsligt ett mail, där de erbjöd mig en annan position, som de trodde skulle vara som klippt och skuren för mig.

Faktum är att jag egentligen är överkvalificerad för det jobb jag har nu. Vilket förstås inte blir så utvecklande. Och det är mycket administration, trots att jag har mer eller mindre pappersfobi!

Men samtidigt innebär det korta avståndet och 35 timmars arbetsvecka mycket fritid till fotografering och annat kreativt. Det kan jag säkert behöva efter alla år som egen företagare. Och jag håller på med en hel del spännande projekt, även om de inte är jättekvalificerade.

Nu blir det genast så där jobbigt igen. Jag måste intala mig själv att jag inte behöver fatta några beslut just nu. Bara prata med dem förutsättningslöst och höra mer om vad det egentligen är för tjänst. Om de betalar bättre och tjänsten är mer utvecklande än den jag har nu, så kanske det kan vara riktigt intressant. Kemin stämde i vart fall. De jag träffade var ruskigt trevliga.

Fortsättning lär följa.

[Andra bloggar om: jobb, arbete, intervju]

Vad får man fotografera och publicera på nätet?

Det är en intressant frågeställning Canis Lupus väcker i en kommentar till mitt förra lilla inlägg om Mikael Persbrandt.

För oss som bloggar i allmänhet - med foton på människor i synnerhet - är det viktigt att känna till vad lagen säger om våra rättigheter och skyldigheter.

Jag tänker därför göra ett försök till en översikt med länkar till närmare information.

1. Vad får man fotografera?

Grundprincipen är att man får fotografera allt och alla överallt. Undantaget är skyddsobjekt i form av civila och militära anläggningar samt på privat område, där man uttryckligen förbjuds att fotograferas. Exempelvis muséer och konsertlokaler.

Det vill säga att man på allmän plats och från sitt eget hem får fotografera hur mycket man vill. Jag kan alltså i princip fotografera nakna barn på stranden utan föräldrarnas tillstånd. Jag får trycka upp kameran i ansiktet på vilken full kändis jag vill ute på gatan. Jag får smygfotografera grannarnas älskog med superteleobjektiv genom mitt fönster. Och även om de alla säger åt mig att låta bli får jag fortsätta! De moraliska aspekterna på detta går jag inte in på här.

Hur jag däremot får använda bilderna är en helt annan sak.

2. Hur får bilder på människor användas?

Generellt gäller att man får publicera bilder på människor utan tillstånd. Om bilden däremot ska användas i reklamsammanhang och en person går att känna igen, krävs däremot samtycke från modellen ifråga. Helst skriftligt i form av en s.k. ”model release”, vilket alla bildbyråer kräver. Men egentligen gäller muntligt tillstånd också.

Sedan har vi det här med kränkning, som inte är tillåtet. Ej heller att lägga upp strukturerade register över människor. Personuppgiftslagen - PuL - innehåller regler som ska skydda människor mot att deras personliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter. Lagen skrämde slag på många då den infördes 1998. Dock mildrades den rejält från och med 2007 för att säkra yttrandefriheten. PuL är fortfarande minst sagt luddig och lämnar fritt för en hel del egna tolkningar och/eller sunt förnuft.

Det viktigaste i PuL kan sammanfattas med:
”Om uppgifterna behandlas med syfte att förfölja eller skandalisera en person, om stora mängder uppgifter om en person samlas in och sprids utan godtagbart skäl, om felaktiga eller missvisande uppgifter medvetet behandlas och om behandlingen innebär förtal eller förolämpning eller brott mot tystnadsplikt och sekretess, är behandlingen oftast en kränkning av den registrerades personliga integritet.”

3. Grundlagsskyddet

Observera att PuL inte gäller för webbplatser som omfattas av bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen. Det vill säga nyhetssajter och webbplatser med utgivningsbevis.

Canis Lupus tipsar därför om att vi bloggare kan skaffa oss ett utgivningsbevis hos Radio- och Televerket för 2000 kronor. Jag vill dock påpeka att det är förenat med vissa villkor och skyldigheter. Man måste exempelvis på webbplatsen tydligt uppge namn på ansvarig utgivare, vilket förstås är ett problem för bloggare som döljer sig bakom ett alias. Och har man ändå inte intentionen att kränka/förtala någon eller upprätta strukturerade register över personer, så kastar man bara pengarna i sjön - som jag ser det.

Som sagt: PuL är långt ifrån glasklar - speciellt vad gäller publicering av bilder på Internet. Själv tolkar jag det så att det från och med 2007 är tillåtet att lägga upp enstaka ”snälla” foton på personer, även utan deras tillstånd. Lämna gärna era personliga tolkningar av PuL och de andra lagarna i en kommentar!

Läs mer:

• Mikael Pertmann har skrivit en utmärkt artikel i detta ämne här. Dock författades artikeln innan uppmjukningen av PUL tillkom 2007.
• Lagen om namn och bild i reklam kan du läsa här.
  
• Hela Personuppgiftslagens ordalydelse hittar du här.
  
• Datainspektionens frågor och svar om Personuppgiftslagen hittar du här, med närmare information om ändringarna i PuL här.
• Radio- och Telestyrelsens information om grundlagsskydd och utgivningsbevis finns här.

[Andra bloggar om: blogg, bloggar, bloggosfären, PuL, foto, lag]
[Andra intressanta blogginlägg]

Mikael Persbrandt och jag i Gamla Stan

Så korsades då äntligen våra vägar. Min och Mikael Persbrandts.

Närmare bestämt på Österlånggatan i Gamla Stan, där han var på vernissage. Jag strök tätt förbi och såg rätt in i hans ljusblå... Nåja, nästan.



Det hade då varit tacknämligt om autofokusen på min nya fina kamera hade fungerat klanderfritt. Det gjorde den dessvärre inte. För er info är det han i jeansjackan, med de grånande polisongerna, som är Mikael. Och han var sig precis lik från teverutan.



Här lekte jag också paparazzi.

[Andra bloggar om: paparazzi, skvaller, kändisar, persbrandt]

Ränderna går aldrig ur

En gång i tiden funderade jag faktiskt på att bli fotograf.

Fotointresset väcktes ordentligt under gymnasiet, då jag på frivillig bildundervisning utanför schemat lärde mig fotografera med systemkamera och framkalla svartvita bilder själv. Efter studenten var jag under en tid assistent åt en fotograf i Paris och övade mig i hans studio och mörkrum. Hemkommen i Sverige igen gick jag med i stadens fotoklubb och köpte en värsting till systemkamera, en Nikon F3HP med MD4-motor, en massa objektiv och tillbehör.

Redan från början var det gatufotografering som lockade mest. Att fånga människor under de där ögonblicken som aldrig kommer igen, gärna med en humoristisk knorr. Den lustiga bilden ovan är tagen under en tågluff i Ungern 1989 och är helt oarrangerad.

Jag övervägde starkt att satsa på att utbilda mig till yrkesfotograf, men så studerade jag till grafisk formgivare i stället. Tänkte att det var lättare att försörja sig på det. Fotografering kan man ju alltid ha kvar som hobby.

Ett par år senare blev jag med barn och fotointresset hanns inte med längre. Att stå i mörkrum en hel helg med en bebis på armen funkar ju inte så bra. Dessutom var det som om all min kreativitet gick åt till att designa på jobbet. Jag sålde till slut hela min analoga utrustning för bara ett par år sedan.

Nu när jag jobbar inom ett helt annat yrke, har fotointresset återuppväckts igen. Så pass att jag förra veckan köpte mig en digital systemkamera, en Canon EOS 40D med en 17-85 mm optik. Och nu märker jag hur jag även återvänder till gatufotograferingen. Det är fortfarande den som ligger mig varmast om hjärtat. Cirkeln är på nåt sätt sluten. Eller: ränderna går aldrig ur, som jag skrev i rubriken.

Nu har jag dammat av min scanner och börjat digitalisera de bästa av mina gamla papperskopior. Tacka det urusla semestervädret för det!

[Andra bloggar om: foto, karriär, hobby]

Den förlorade sonen är tillbaka

Efter fyra veckor på vift är sonen hemma igen. Med solblekt kalufs och brunbrända ben.

Jag hade tänkt mig en lat semestervecka tillsammans på stranden. Första veckan i augusti brukar vara årets varmaste. Men i år har jag sannerligen inte vädergudarna på min sida.

Jag föreslår i stället sonen att vi ska passa på att besöka spännande muséer. Men det enda han vill göra är att leka med kompisarna här hemmavid. Han har nog saknat dem. Han är extremt sällskaplig och social av sig, gillar inte att vara ensam - till skillnad från mig själv.

Idag roade han sig och kvarterets ungar med en radiostyrd racerbåt, som han fått av mig i födelsedagspresent för några år sedan. Sista åket skedde halv nio på kvällen. Då var det en riktigt vacker och stilla kväll nere vid vattnet - om än utan den där riktiga värmen. Det känns nästan som vi redan går mot höst.

[Andra bloggar om: foto, barn]

Läderklädda hårdingar

Vive le cuir! Ett av de mer uppseendeväckande ekipagen under dagens Prideparad var Mr Leather: skandinaviska män som gillar det här med läder och S/M.

Det mest bejublade var dock ”Stolta föräldrar till homosexuella barn”. Även gaypoliserna och brandmännen är omåttligt populära. Kanske för att de vågar trotsa homofob-kulturen på sina arbetsplatser.

Viktigt att ha i bakhuvudet är att de allra flesta HBT-människor inte är så spektakulära, vulgära eller extrema som man får intryck av under Pride. Alla bögar är inte fjollor eller lädersadister. Alla flator är inte snaggade, piercade och osminkade. Stefan Moberg skriver i en debattartikel här om problemet med att hbt-människor framställs som sexmonster av media.

Prideparaden 2008 hade ingen vidare tur med vädret. Det har inte jag heller. Så fort jag går på semester börjar ösregnet, likadant var det i början av juli. Som tur är gillar jag ändå inte att ligga och steka mig på stranden. (Surt, sa räven.)

[Andra bloggar om: pride, gay, foto, stockholm]