Dödad av "världens bästa sjukvård"

Mycket av mina tankar har de senaste dagarna gått till Imanja och hennes stackars dotter, som befinner sig på sjukhus för en stor operation. Det tog sin lilla tid för vårdapparaten att upptäcka vad det var för fel på henne.

Magont vill vården gärna bagatellisera. Ofta tror de att det är något psykiskt, möjligen psykosomatiskt. Det är som om vården förutsätter att människor inbillar sig, ljuger eller överdriver sitt magonda.

Själv råkade jag i 20-årsåldern ut för att ligga på sjukhus i två dygn med blindtarmsinflammation. Ingen mer än jag själv visste vad det var för fel. De tog en massa prover och avvaktade, allt medan jag låg och tiggde mig till morfinsprutor. Jag hade så fruktansvärt ont att jag tänkte hoppa ut genom fönstret om de inte gjorde något snart. Chefsläkaren kom in och satte sig på en stol invid min säng. Han frågade ut mig om hur jag egentligen hade det med livet och kärleken. Antydde att mitt magonda bara var inbillat...

Till slut gick två läkare emot chefsläkarens vilja och opererade mig på natten. Vid det laget hade blindtarmen hunnit brista. Jag fick flera påsar med antibiotika intravenöst och blev sjukskriven tre veckor.

I tisdagens upplaga av Blekinge Läns Tidning, läste jag förfärat om den 42-åriga utbytesstudenten från Nairobi, Joseph Adeniyi, som fick sätta livet till på grund av att han inte blev tagen på allvar av Blekingesjukhuset. Han sökte akut läkarvård vid tre tillfällen under två dygn för sina smärtor i magen.

Vid de två första skickades han hem med medicin mot förstoppning. Vid det tredje tillfället bars han av vänner till akuten efter att ha haft så svåra smärtor att han skrek. En anställd vid akuten beskriver att Joseph Adeniyi på grund av de svåra smärtorna kröp omkring på golvet i undersökningsrummet.

Men nattens jourläkare var bara AT-läkare, som bedömde att det möjligen handlade om en inflammation i bukspottkörteln. Joseph fick smärtstillande, en liter vätska och blev placerad på en observationsavdelning.

Några timmar senare hittades Joseph Adeniyi livlös på golvet vid sängen. Han dödförklarades och obduktionen visade att han hade ett brustet magsår och akut bukhinneinflammation.

Socialstyrelsen riktar nu hård kritik mot Blekingesjukhuset. Men det hjälper knappast Joseph eller hans familj hemma i Nigeria. Någon borde åtminstone ställas till svars för vållande till annans död. Ett rejält skadestånd borde också vara en självklarhet.

För att få adekvat hjälp inom svensk vård, måste man vara påläst och själv ställa sin diagnos. Därefter gäller det att vara stark, att stå på sig och hävda sin rätt till korrekt undersökning och behandling. Annars kan det gå som för stackars Joseph.

Jag kan inte sluta se honom framför mig, krypandes på sjukhusgolvet av smärtan. Tänk att behöva dö, fast man borde vara i tryggt förvar hos "världens bästa sjukvård"!

[Andra bloggar om: sjukvård, vård, sjukhus, läkare]
[Andra intressanta blogginlägg]

Att göra saker ordentligt

Den här hallen börjar stå mig upp i halsen.

De som bodde här innan tapetserade om den fast de inte kunde tapetsera. De har skarvat och lappat lite hur som helst när de skurit fel. På sina ställen har de överlapp på en decimeter och hörnen ser ut som hängmattor. Dessutom valde de en billig skittapet med nån konstig glansig yta. Och inte blev det bättre av att de helt struntade i underarbetet. Det vill säga rätta till det ursprungliga byggslarvet. Typ byggtapeter slarvigt uppslängda på gipsskivor, utan att först spackla.

Så nu har jag fått riva ned och spackla upp stora partier där det är "ihåligt" bakom, som nästan lossnar av sig själv. Framför allt runt alla dörröppningar och hörn. Med tanke på att där finns 10 av vardera, känns det hela som ett riktigt Sisyfos-arbete.

Jag är nu en gång sådan, att när jag väl tar itu med något, ska det också göras ordentligt och noggrant. Halvdant är inget för mig. Jag vill kunna njuta av resultatet, känna mig stolt över ett väl utfört arbete. Utan att reta mig på alla små missar. Och tänk vad enkelt det blir att måla om nästa gång! Bara att maska och rolla.

Idag blir det i alla fall äntligen dags för målning. Under tiden ska sonen följa med ytterligare en nybliven kompis till simhallen, så han får lite kul.

Och ikväll väntar belöningen: Sambon ska bjuda på trerätters meny. Inklusive ankleverterrin med fikon & lagerbladsmarmelad till förrätt. Det vattnas redan i munnen.

[Andra bloggar om: renovera, måla]

Fortsatt flyt

Flytet fortsätter.

Jag har precis skaffat - inte bara en, utan två! - barnvakter som bor i samma trappuppgång. Nämligen sonens klasskamrats två tonåriga storasystrar, som ändå hämtar sin lillebror i skolan de flesta dagar. De ville gärna tjäna extra fickpengar på att passa honom några timmar vid behov. Och det blir så mycket enklare när de bor så nära!

Så nu är barnvaktsproblemet löst, och både jag och sambon kan gå iväg på var sin julfest med respektive jobb en fredagskväll i december, jobba över samtidigt eller varför inte hitta på något på tu man hand en kväll?

För övrigt trivs jag fortsatt bra på jobbet. Förutom själva personalhandläggningen kommer jag även att ha hand om en del internkommunikation, vilket innebär att jag får fotografera och skriva texter. Till och med layouta en del och vara redaktör för personalnyheterna på Intranätet. Med andra ord släpper jag inte greppet helt om mitt tidigare jobb. Dessutom bestämde jag själv vilken kamera jag ville köpa in. Valet föll på en Canon Powershot G9 - så nära en digital systemkamera man kan komma!

Sonen med kompis vill nu ha glass med chokladsås ute i köket. Själv ska jag spackla och slipa färdigt det allra sista i hallen så att det kan målas i helgen.

[Andra bloggar om: barn, barnvakt, jobb, arbete]

Kärringen och skitungen

Sjuåringar är för dråpliga.

När sambon kom hem från jobbet i kväll, möttes han av följande glada tillrop av sonen:
”Välkommen hem till kärringen!”

Kan väl tilläggas att skitungen inte förstått att kärring är ett skällsord... ;)

[Andra bloggar om: barn, kärring, skoj, humor]

Besvarade kommentarer

Jag har nu tagit mig tiden att svara på alla era kommentarer i inläggen nedan. Bara så ni vet. :)

Noyes - en välriktad spark i baken

En stor inspirationskälla och spark i baken till att förändra mitt liv på alla plan, var den bok jag läste tidigt i våras: ”Konsten att leda sig själv” av norsk-amerikanskan Randi B Noyes. Ni som följt mig minns kanske att jag skrev en hel del om den: här, här, här och här.

Jag impulsköpte boken för en billig slant i Pocketshop – och det visade sig vara ett lyckokast. Kan inte nog rekommendera boken till alla er som står på tröskeln till nya livsvägar, men inte riktigt vågar steget!

[Andra bloggar om: boktips, psykologi, förändring, livet]

Modet att förändra

Något som känts lite frustrerande på sistone är att jag inte hunnit med bloggandet. Varken att skriva egna inlägg om det jag har "in mind", att svara på era kommentarer eller att uppdatera mig på vad som händer alla mina bloggvänner.

Privat surfande, mailande och bloggande från den nya arbetsplatsen är knappast aktuellt. Och på kvällarna är det fullt upp med att ägna sig åt son och sambo, samt att komma i ordning i lägenheten. För att inte tala om hur tröttande det är att absorbera nya saker på jobbet!

Nu har jag dock chansen en liten stund. Sonen och sambon har StarWars-frukost i sonens säng. Vilket innebär att de ligger och kollar en SW-film från sängen, alltmedan de äter risgrynsgröt till frukost med kanelbullar till efterrätt. Mysigt värre! ;)

Jag har de senaste dagarna tänkt på hur oförskämt bra jag fått det. Jag befinner mig i ett enda lyckorus. Förutom att det nya jobbet är toppen på alla vis, trivs jag redan fantastiskt bra i nya bostadsområdet med sonens skola ett hundratal meter härifrån. Sonen själv har redan fått flera nya kompisar. En av dem följde med oss hem att leka efter fritids häromdagen. Dagen efter var det sonens tur att gå med dem hem. Och just nu, i skrivandes stund, ringer en annan kompis och vill komma hit och leka.

Men visst, allt detta har jag inte direkt blivit serverad på silverfat. Precis som Lilltanten skrev i en kommentar nedan, har jag själv sett till att skapa min nya livssituation genom en rad tuffa beslut och hårt slit. Det känns som att allt man vill är inom räckhåll bara man har modet, viljestyrkan och en massa jävlar anamma.

Nu ska jag gå igång med spackling av hallen. När allt underlagsarbete är färdigt ska där målas i en fin caffe latte-nyans.

[Andra bloggar om: förändring, mod, styrka, lycka]

Svettig första arbetsdag

Igår började jag mitt nya jobb som personalare. Dagen både började och slutade ganska svettigt.

Jag skulle vara där till klockan nio på ett möte. För en gångs skull var jag ute i riktigt god tid: Redan tjugo i satt jag på tunnelbanan, med bara sju minuters resväg. Men som en annan lantlolla drunknade jag i någon artikel i en gratistidning och plötsligt hade vi svischat förbi stationen jag skulle kliva av på. Det blev till att stiga av och åka tillbaka två stationer. Typiskt nog fick jag dessutom vänta nästan tio minuter innan tåget kom. Så min vana trogen slutade det hela ändå med att jag anlände med andan i halsen två minuter över... Nåja, det gjorde nu inte så mycket. I Stockholm är folk i allmänhet inte så morgontidiga av sig. De hade ändå långt ifrån påbörjat mötet när jag dök upp.

Efter mötet ägnades min första arbetsdag mestadels åt att installera mig i mitt nya arbetsrum och att hälsa på folk. Alla var mycket vänliga och omtänksamma och jag kände mig verkligen varmt välkommen. Dessutom hamnade jag på löpet till intranätet med bild och allt.

När jag sent omsider skulle gå hem för dagen, kunde jag under några panikartade minuter varken ta mig ut eller tillbaka in, fastnade liksom mitt emellan. Hittade inte min nyckelbricka och koden fungerade inte... Och alla andra verkade ha gått hem. Efter att ha vänt upp och ner på min handväska ytterligare en gång dök nyckelbrickan slutligen upp och jag kunde lättad ta mig ut ett annat håll.

Idag har jag avverkat min andra arbetsdag. Helt utan fadäser. Och det är så roligt med allt detta nya att jag svävar fram på små moln. Måtte det förbli så!

[Andra bloggar om: jobb, arbete, stockholm]

Hej, mitt vinterland...

... nu är jag här!

Kan inte låta bli att nynna Agnetha Fältskogs gamla slagdänga när jag drar upp persiennen och skådar ut över en lätt snötäckt omgivning. Och igår var här iskalla vindar som färgade näsan röd.
Det märks med andra ord att jag flyttat 50 mil norrut. Men man får ta det onda med det goda. Sade hon hurtigt.

Mer om nattens snöfall kan du läsa här och här.

[Andra bloggar om: vinter, snö, väder, stockholm]