Somliga av er börjar undra om jag möjligen ligger avsvimmad. Och det är nära på. Eller snarare kippar jag efter andan, drunknande i alla projekt, alla prylar, alla måsten som överväldigar mig just nu...
Så här ligger det till: Jag har långt om länge bestämt mig för att avveckla mitt företag. Efter tio år som egen företagare vill jag vara anställd igen. Det ska dock sägas att det inte varit något lätt beslut att fatta. Min lilla reklambyrå är ju något av ett skötebarn. Dessutom har jag under många år haft en anställd som kommit att bli som en kär lillebror. För att inte tala om de kunder och korridorkollegor jag hunnit bli så god vän med!
Men sanningen är den att jag inte tycker det är roligt längre. Förr räckte det med att göra ett bra jobb. Kvalitet och service gick hem. Rykte och rekommendationer gjorde sedan sitt till, som ringar på vattnet. De jobb man gjorde uppskattades och kunderna kom tillbaka.
Numera ringer ingen av sig själv. En minskad efterfrågan på vår typ av reklamtjänster i kombination med tuffare konkurrens gör att jag måste jaga in varenda kund. All min tid och kraft går åt till att sälja, sälja, sälja! Problemet är bara att jag inte vill vara säljare. Det ligger inte för mig, har aldrig gjort. Jag hatar att tränga mig på, tigga, tjata, krusa och fjäska!
Dessutom har jobben blivit mer av engångskaraktär. De där långsiktiktiga samarbeten, då man engagerar sig till 100% i kundens verksamhet, har försvunnit. Och det var ju det som var det roliga med det hela. Att man såg att vår insats gjorde skillnad för kunden.
Som Noyes skriver i sin bok måste man känna passion för det man gör. Det gör jag inte längre. Jag vill utnyttja mina intellektuella resurser till fullo i stället för att sälja. Just den där känslan av att besitta kapacitet som inte utnyttjas, har varit det svåraste.
Och jag sitter inte på pottkanten, om jag så säger. Jag har förberett mig för det här. Jag insåg för länge sedan att jag vill jobba med människor i stället för att producera saker för papperskorgen. Under lågkonjunkturen i början av 2000-talet passade jag därför på att läsa in 120 poäng beteende/personalvetenskap.
Nu ser jag i platsannonser att min kompetens efterfrågas mer än någonsin. Men att sätta ihop ett proffsigt cv och söka alla dessa intressanta jobb är en heltidssyssla. Därför fick jag till slut bestämma mig för att först göra mig av med företaget, sedan få tid att söka jobb. Med risk för att bli arbetslös under en övergångsperiod... (hemska tanke!)
Jag är nu sådan att när jag väl bestämt mig för något ska det ske bums. Häromveckan sade jag upp både min anställde och lokalerna. Förra söndagen tömde vi lokalerna. Har ni någon aning om hur mycket prylar det blir att ta hand om? Och vad och var man ska göra av allting? Samtidigt har jag flera projekt som jag måste avsluta helt på egen hand innan sommaren.
Livet är fullt av möjligheter. Man måste bara våga kasta sig in i det okända.
[Andra bloggar om: egen företagare, förändring, arbete, jobb]
