Henry Bronett bad mig nämna tre böcker jag läst, sådana som ”alltid” är med mig. En inte helt lätt bloggutmaning. Det handlar ju inte om att lista de bästa böcker man läst.
Den första boken på listan var given. Den är den bok som av någon anledning gjort allra störst intryck på mig. Kanske för att jag läste den i unga år och kunde relatera till huvudpersonen. Övriga två var inte lika gjutna, men tillhör dem som stannat kvar på senare år. Det är ju så vårt minne fungerar: vi minns bäst det första och det sista av något. Däremellan är det ofta utsuddat.
1. Judiths teaterav Inger Alfvén
2. Zahirenav Paulo Coelho (som jag skrivit om här)
3. Vindens skuggaav Carlos Ruiz Zafón
Meningen var nog att lista skönlitteratur (?). Men ”off the record” måste jag också nämna en fackbok som verkligen gjort skillnad för mig:
Konsten att leda sig självav Randi B Noyes (läs mer här och här)
Fast egentligen borde Edith Södergrans och Karin Boyes samlade dikter komma överst på min lista. Alltsedan tonåren har jag alltid burit med mig dem. Flera av diktverserna kan jag till och med citera utantill, till exempel den jag citerar här.
”Det är lustigt med mig: Jag kan nästan allting.” Så säger Lotta på Bråkmakargatan. Rättframt och självsäkert.
Och jag känner igen mig själv på något sätt. Jag kan lite av det mesta. Om det så handlar om praktiska sysslor som att laga mat, borra eller måla. Tekniska saker som datorer och andra apparater. Eller mer kreativa göromål som formgivning, fotografering och diktande.
Jag var den som hade femma i såväl matte och fysik som bild och språk. Jag har gröna fingrar, logiskt-analytiskt sinnelag, kreativ förmåga och gud vet vad. Jag kunde lika gärna blivit dataprogrammerare som språklärare, trädgårdsmästare eller journalist.
Så långt allt väl. Men problemet i allt detta är att jag därmed också är halvdan på allt. Jag behärskar mycket, men inget till fullo. Generalist - inte specialist.
Ibland är det jäkligt frustrerande. Nånstans måste man liksom välja väg. Satsa på att bli riktigt bra på någonting. Inte bara pendla hit och dit.
Jag var inne på att bli fotograf i ungdomsåren. Nu är det vad jag allrahelst pysslar med på fritiden. Större delen av sommarsemestern hittills har jag ägnat åt att bygga upp en fotoblogg/hemsida med mina alster. Vill ni ha adressen dit får ni mejla mig.
Precis som förra året, så inleder jag min semester med taskigt väder.
I år gör det dock ingenting alls. Tvärtom välkomnar jag svalare temperaturer efter att ha haft sol och värme nästan fyra veckor i ett sträck.
Direkt efter skolavslutningarna drog vi nämligen alla fyra till Mallorca. Där hyrde vi en fantastisk 130 kvadratmeter stor lägenhet med takterass i den genuina mallorkinska staden Felanitx. En perfekt utgångspunkt för att köra runt och utforska turkosa calas (vikar) utmed östkusten!
Här kan ni se ett par bildspel som Mr C satte ihop från denna ljuvliga vecka:
Midsommarhelgen tillbringade vi sedan i Palma Nova. Egentligen alldeles för turistigt för min smak, men hotellet vi bokat hade ett stort, smakfullt och lyxigt poolområde. Skönt att bara ligga och lata sig i en solstol vid poolen de sista dagarna! Nåja, en shoppingdag i Palma fick jag förstås ställa upp på för dotterns skull.
Vår alternativa Midsommarafton med 32 grader, paella och rosé i stället för regn, sill och brännvin:
Värmeböljan vi hade därnere (upp till 35 grader!) tog vi sedan med oss hem. Jobbade två veckor i ständigt högsommarväder. Och nu semester i fyra veckor, som alltså inleds med sämre väder.
Då kan jag i stället med gott samvete sitta och jobba vid datorn med alla hundratals foton från resan. Alltmedan sonen har en toppenvecka hos sina äldsta halvsyskons mammas sommarställe i Roslagen (!). Och dottern sommarjobbar tre veckor på kyrkogården därnere i hemstaden.
Vad gäller nya jobbet har det varit turbulent med uppsägningar och omorganisationer. Jag berörs inte direkt, men har måst kämpa för att få prio och säljresurser på de projekt jag jobbat hårt med under vintern och våren. Skönt att vila upp mig efter detta ”maratonlopp”. Till hösten har jag lovat mig själv att ta ner ambitionerna.
Sådärja. Nu har ni fått en lägesrapport.
Att jag mer eller mindre slutat skriva inlägg beror i hög grad på att bloggen tappade sin anonymitet efter att Aftonbladet - helt utan mitt medgivande - lyft upp min den med bild på mig på deras löp. Ni som följt mig ett tag minns säkert. När jag inte längre kände mig fri att skriva vad som föll mig in, tappade jag lite av geisten. Dessutom har jag startat en yrkesrelaterad blogg, en fotosida samt blivit aktiv på Facebook! Som om det inte vore nog att vara produktchef...
Jag blev ombedd att skriva ett avskedsinlägg som ett avslut på en fin period.
Naturligtvis blev jag mycket rörd över detta, att min blogg faktiskt betytt något för någon.
Men: jag är inte beredd att skriva ett avskedsinlägg ännu. Jag har inte bestämt mig definitivt för att lägga av. Jag kanske överraskar er med ett litet inlägg då och då. Som nu.
Så medan jag funderar vidare får bloggen ligga kvar.
Är det något ni undrar över och vill att jag ska berätta om får ni gärna mejla mig eller skriva en kommentar.
Då ska du beställa något ur Lagrito's sortiment - ”Inget mög, bara kvalitet”. Heta röror i cool förpackning. Perfekt gå-bort-present också.
Fick själv en burk "Satan i gatan" (glödhet habaneromangosås) när jag härförleden fyllde tant. Och den fick fart på mig kan jag lova.
Min kreativa vän Staffan har själv skapat både recept, varumärke och design. Nu letar han efter en leverantör som kan storkoka ihop rörorna och distribuera i takt med efterfrågan. Tips någon?
Många av er undrar vart jag tagit vägen, en del har mailat och frågat om det hänt något.
Med all rätt. Jag kan dock försäkra er om att allt är toppen. Just nu fokuserar jag bara på mitt nya jobb som produktchef och att utveckla min eftersatta produktportfölj. Min första egna tjänst har precis lanserats på ett fullsatt seminarium. Och fler följer. Samtidigt driver jag flera andra projekt, inleder samarbeten, utbildar säljare, tar fram marknadsföringsmaterial. Med mera.
Allt detta kräver förstås sin tribut. Men oj, vad roligt det är! Mitt kreativa, förbättringsinriktade och drivande sinnelag kommer helt till sin rätt. Jag trivs som fisken i vattnet och struntar därför i att jag egentligen lägger för mycket tid och energi på jobbet, att jag har svårt med den där berömda gränsdragningen.
Däremot prioriterar jag bort bloggandet, i alla fall för stunden. Det fyller inte längre samma behov. Speciellt när flera av mina närmaste bloggväninnor stängt ner sina bloggar. Med andra ord: förvänta er inte några regelbundna inlägg här framöver.
I stället kan ni läsa ett och annat i bloggen Politiskt Inkorrekt. Till exempel vad det egentligen är för perversa äckelgubbar som utnyttjat och våldtagit unga vilsna tjejer under sina gangbangs. Nöjesprofilen lär en och annan Karlskronit som besökt Statts Schlagerbar känna igen... Bläddrar man vidare fastnar man lätt i artiklar om kändisar som åkt dit för narkotikabrott med mera.
Även om det är Sverigedemokrater (som jag tar avstånd från) som ligger bakom bloggen lyckas de rapportera om kriminella på ett förvånansvärt seriöst sätt - utan att rasismen eller homofobin lyser igenom. Fast det är väl just det som är meningen... Huruvida det är rätt att publicera namn och bild på misstänkt kriminella - innan domstolen sagt sitt - är en annan fråga.
Bilden är tagen med min jobbmobil. Jag hade förmånen att få närvara vid galan på Nalen tack vare Olle. En riktigt trevlig tillställning, där Aftonbladet generöst bjöd bloggare på både mat och dryck.
De mest kända ansiktena jag minglade kring var väl Sigge Eklund och Niklas Strömstedt. Och så Birro förstås. Blondinbella lyste dock med sin frånvaro. Jag som tänkt fixa en autograf till dottern. [Andra bloggare om stora bloggpriset]